Hoppa till sidans innehåll

Att döma är inget straff

27 DEC 2014 20:57
”Ute” ropar den lille killen när bollen slår ner på eller just utanför baslinjen. ”Näää, den var inne”, svarar killens motståndare och tittar tjurigt över nät. Några sekunder senare blandar sig båda spelarnas föräldrar i diskussionen.
  • Uppdaterad: 27 DEC 2014 21:12

Vem som hade rätt spelar i ett större sammanhang ingen roll men sekvensen bara stärker mig i min uppfattning: Det är dags att återinföra domare på samtliga matcher i SALK Open.

 

Fram till mitten på 1990-talet tillämpades ett på alla punkter bra system: spelare som förlorat klev efter dusch och en stunds deppande upp i domarstolen. Systemet hade fyra fördelar:

  1. Turneringen hade en naturlig tillgång till domare.

  2. Spelare som satte sig i domarstolen fick en insikt i att uppdraget är svårt och lärde sig att acceptera vad de ansåg felaktiga domslut tills de själva spelade nästa gång.

  3. Sportsliga spelare hade ingen nackdel mot motståndare som fuskar (jo, det finns sådana även om flertalet feldomslut säkert beror på annat).

  4. Käbblet mellan spelare och mellan föräldrar var mer sällsynt än nu.

Varför togs domarna då bort?

Jo, arrangören menade att det liksom var att strö salt i såren på en förlorare om denne skulle behöva döma en match.

Hallå, hur tänkte ni där, bäste arrangör?

Möjligen något tillspetsat kan man faktiskt se synsättet som ett nedvärderande av domarsysslan. Det är som om arrangören tänkte typ : ”Hu, de stackars förlorarna ska åtminstone förskonas från att behöva klättra upp i domarstolen”.

Undrar just vad Lars Graff och Mohamed Lahyani tycker om detta. Graff ansågs under sin domarkarriär vara bäst i världen och nu är det Lahyani som vinner Federer och de andra stjärnornas respekt i högre grad än någon annan domare.

Men det finns i den där starkt överdrivna och helt snedvridna omtanken om förlorarna något jag anser är ännu allvarligare: att det inte ska göra ont att förlora.

Ja, det är alltså vi vuxna som försöker pådyvla barnen och ungdomarna den åsikten.

”Allt är ju bara en lek och det spelar ingen roll vem som vinner eller förlorar”, säger föräldrar som bara minuterna innan lagt sig i domslut, vitnat i ansiktet efter sitt barns missade slag och som varit allt annat än talbara under matchen.

En lek? Jo, tjena!

Nej, det är hög tid att vi vuxna istället lär oss av barnen och ungdomarna: att tävlingar är på fullaste allvar, att det är enormt kul att vinna och att det ibland kan kännas grymt tungt att förlora.

Handen på hjärtat: vad finns det att förlora på att se på idrotten på sättet som den faktiskt ser ut?

Visst kan marginella förändringar hit eller dit ge positiva resultat men det finns ingen som helst anledning att med påhittade konstruktioner förändra grunden i tävlingsidrotten.

Rekordet i konstrande har nog arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) som också är ordförande i Stockholms fotbollsförbund. Johansson har infört matcher där resultaten inte räknas.

Vi tar det en gång till: Johansson har infört matcher där resultaten inte räknas.

Nu är det förstås bara Johansson och ytterligare någon mindre insatt som inte förstått att barnen själva har full koll på om det blev 3-2, 4-3 eller 1-2 och också kan räkna upp namnen på samtliga målskyttar.

Ett annat exempel på konstrande hämtas från tennisen och den i övrigt mycket lyckade verksamheten i If SO-minitour. Där börjar matcherna vid 5-5. Orsak: inget barn ska riskera att bli nollad.

När barnen efter tävlingen frågar vem av dem som vann viftas frågan bort och spelarna får istället höra att resultatet inte spelar någon roll.

Hur uppmuntrande känns det för killen eller tjejen som var bäst?

Nej, hur gott syftet än må vara med allt det där lullandet och bomullsinlindandet så är det i grund och botten inget annat än en form av lurendrejeri, ett försök att framställa verkligheten på ett annat sätt än den i själva verket ser ut.

Idrotten är fostrande och barnen får i tidiga år lära sig att ta motgångar samtidigt som de snabbt inser att den där djupa besvikelsen direkt efter en förlust är av övergående natur. Det är en nyttig erfarenhet för framtiden och då självklart även i tillvaron utanför idrottens sfär.

Att beröva barnen den erfarenheten genom att ändra tävlingsidrottens grunder är därför osunt – hur man än vrider och vänder på saken.


Jonas Arnesen, tenniskrönikör

Fotnot: Jag noterar med glädje att antalet skadade spelare i år tycks vara färre än i fjolårets upplaga. Eller finns det en annan förklaring till att det är fler spelare som klarar att bära sin trunk själv istället för att lämpa över den i händerna på mamma eller pappa...

 

Fotnot:
Åsikterna i krönikan är helt och hållet krönikörens och behöver inte nödvändigtvis stämma överens med SALK Opens eller SALKs åsikt.  


Skribent: Jonas Arnesen

    

Stiftelsen Promobilia

 

Scandic

 

Logotype Gernandt & Danielsson

 

Postadress:
Stockholms Allmänna Lawn TK - Tennis
Gustavslundsvägen 159
16751 Bromma

Kontakt:
Tel: 08-564 356 00
E-post: This is a mailto link

Se all info